(Gustaf Fröding)

Sjungen hoppfult, sånger,

ej om kval och nöd,

ja vill sla min ånger

mig till fota död.

Är en tron att hinna

än min själ för feg

skall jag välde vinna

kanske steg för steg.

Och om tusen gånger

jag på fall blir bragt,

skall jag dock min någer

bryta ned med makt.

Ty min någer väcker

lust på nytt att slå,

och min pina släcker

icke din ända.

(Gustaf Fröding)

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden, 
såg, huru solen i väster
 sam,
 långt, långt i väster gick färden. 
Tiden förgår, 
nyss var det vår, 
snart ligger höst över världen.
 
Dagar ha kommit och dagar ha gått 
en gång väl
 kommer den sista, 
flyktig är lyckan och knappt dess mått 
tung är den ändå att mista. 
Luftbyggda slott 
skimra ju blott, 
skimra och locka och brista.
 
Dårar de tänka och dårar
 tro, 
dårar de mena och hoppas, 
hoppas, att frön, som i jorden gro, 
växa till skördar och knoppas. 
Brodden den dör, 
frosten förstör 
det som i markerna stoppas.

(Karin Boye)

Känn så nära verkligheten bor
Hon andas här intill i kvällar utan vind
Hon kanske visar sig när ingen tror

Solen glider över gräs och häll
I hennes tysta lek är livets ande gömd
Så nära var hon aldrig som i kväll

Jag har mött en främmande som teg
Om jag räckt ut min hand jag snuddat hennes själ
När vi gick om varann med skygga steg
När vi gick om varann med skygga steg
När vi gick om varann med skygga steg

Evening Stillness

Feel how near Reality lives. 
She breathes close by on still evenings. 
Perhaps she shows herself when nobody realises.
 
The sun glides over grass and rock. 
In her silent game is the spirit of life hidden. 
Never was he so near as this evening. 

I met a stranger, who was silent. 
If I had stretched out my hand, I would have brushed against
 his soul, 
as we passed each other with timid steps.

(Jenny Nunn)

Jag har frågat en stjärna i natt
Ett ljus långt bort där ingen bor
Vem lyser du, främmande stjärna
Du går så klar och stor
Hon såg med en stjärneblick
Som gjorde min ömkan stum
Jag lyser en evig natt
Jag lyser ett livlöst rum

Mitt ljus är en blomma som vissnar i rymdernas sena höst
Det ljuset är all min tröst
Det ljuset är nog till tröst

Jag har frågat en stjärna i natt
Ett ljus långt bort där ingen bor
Vem lyser du, främmande stjärna
Du går så klar och stor
Hon såg med en stjärneblick
Som gjorde min ömkan stum
Jag lyser en evig natt
Jag lyser ett livlöst rum

Mitt ljus är en blomma som vissnar i rymdernas sena höst
Det ljuset är all min tröst
Det ljuset är nog till tröst
Mitt ljus är en blomma som vissnar i rymdernas sena höst
Det ljuset är all min tröst
Det ljuset är nog till tröst

Der Sterne Trost

Ich hab heut Nacht einen Stern gefragt - 
ein Licht, weit weg, wo niemand wohnt - : 
„Wem leuchtest du, du fremder Stern? 
Erscheinst so hell und groß.“ 

Es
 war dann dieser Sternenblick - 
er hielt mein Mitleid im Zaum: 
„Ich leuchte einer ew’gen Nacht, 
leucht’ einem toten Raum. 

Mein Licht ist eine Blüt', 
die welkt in Weltraums spätem Herbst. 
Dies
 Leuchten ist all mein Trost. 
Dies Licht genügt zum Trost.“
(Bertram Kottmann)

Så flög den bort, den lilla sparv
Som satt intill mitt bord
Nyss flög den, den som bar ett litet hopp

Nu ber jag tyst, du lilla sparv
Flyg hit till mig igen
För utan dig blir dagen lång och svår

Vet att ondskans generaler
Har alltid nymönstrad armé
Den byggs av girighet och avund
Där vill så många vara med
Den byggs av maktlystnad och pengar
Där har den starke alltid rätt
Där klättrar man med svek och list
Man kan få pris som årets egoist

Fast hoppet är en liten sparv
Är det ett litet hopp ändå
För sparven kanske får oss att förstå
Att människosläktet är en art
Som trots sin genialitet
Inte har större rätt än sparven
Till det vi kallar vår planet

Orgen i ditt bröst växer stor i ensamhet
Stigen vart du går mynnar ut i evighet
Orättvisans sång ljuder falskt i sin entré
Vägen som vi vandrar på slits och nöts var dag
Mörkret tar oss alla när sorgen gör dig svag

Barnet i din famn sover djupt, fylld av ro
Ögon utan tyngd, utan tvivel, men med tro
Livet tänt av hopp och av kärlek börjar gro
Vägen som du vandrar snart är ljus och utan moln
Men akta dig för mörkret, sorgen gör dig svag

Huden på din arm den är sträv och den är kall
Sorgen tränger tung, kväver den som är på fall
Vägen den har nått sitt slut, av jord skall du åter bli
Och Jämmerdalens sång är tyst när sorgen gjort dig fri

Fann jag så stigen
Som åren varsamt gömt
Bland blåbärsris och ljung
Bilder från barndom
En häst, en indian?
I skogen långt från stan
Världen den är stor
Det vet du lillebror
Och du vad ska du bli
Något finare än vi
Fann jag så stigen
Som åren varsamt gömt
Bland ris och ljung

Bilder ifrån livets resa
Fragment från nyss till längesen
Livet som vi levt går inte i repris
Men bilderna kan ses igen
Det svåra som vi gömt längst borta
Det mörka som vi räds att se
Kom ta min hand min vän
Vi fattar mod igen
Längs stigen finns ju sanningen

Går vi längs stigen
Som sträcker sig
Från nyss till längesen

(instrumental)

Sju dödar såg jag vandra kring människornas hus
Och så mörka voro sex men den sjunde han var ljus
Ja det lyste som en gloria av mildhet i hans blick
När han tog ett litet barn i sin hand och gick

Vad borrar du ditt huvud så i gruset vid en vård
Den sjunde dödens hem det är barmhärtighetens gård
Tungt är det nog du kära mor, tid tröste för din son
Men mörka voro dödarna som han vart buren från