 |
|
|
 |
|
INFRUSET (2012) & INFRUSET GULD (2013)
Gustaf Fröding, 1860-1911
DEN SJÄLVSLAGNE
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén/Olsson 2012 Universal Dödsvapnet
höll han lyft i sin högra hand, domnande föll han, stoftet
rann ut som sand, sköna och ökanda land såg han vid dödsflodens strand. Icke med mulna miner den slagne går, kinderna gulna ej av det ädla sår självuppoffrarn sig slår, offrande mod gör
ei vita hår. ”Barmen med blodiga sår varde åter hel, geirsoddens
modiga gärning gör bot för fel; njute ock du din del såsom
en sträng i all salighets harpospel.” Der Selbstgeschlagene Die tödliche Macht hob er in
seiner rechten Hand, Gefühllos fiel er, Staub lief wie Sand, Schönes und unbekanntes Land Er sah des Todesflusses Strand. Nicht verhangen Die Mienen, das Gestern, geschunden, Fahle Wangen Nicht von den edlen Wunden Schlägt sich selbst, sich selbst
opfert er, Der Mut zum Selbstopfer ihm kein weißes Haar beschert. „Die Brust
mit blutiger Wunde wird wieder heil, Die Speerspitze mit mutiger Tat für Fehler ist die Strafe; Genieße auch du deinen Teil Wie eine Saite auf aller Glückseligkeits Harfe.“ (Andrea Schweinberger/Emelie Apsholm, 2012) The Self-defeated The lethal force he
Lifted in his right hand, Unfeeling fell he, Dust running like sand, Beautiful and unknown land He saw death river´s
strand. Not covered The faces of yesterday´s doom, Cheeks palely coloured Not by the noble wound He
defeats himself by self-sacrifice, The self-sacrifice won´t turn his hair white. “The
chest with gory Wound again will be healing, The spear cusp´s act of glory
Is penance for failing; You may as well enjoy your part As a string on all bliss´s harp.” (Andrea Schweinberger/Emelie Apsholm, 2012)
EN SåNGARSAGA
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Jag såg en sovandes
höjda haka,
det svarta skägget
låg ungt och vekt,
vid silverkanten
av tröjans halsrand
omkring ett ansikte
stolt och blekt Jag såg en sångares
vemodspanna,
det mörka håret
i ädelt fall,
den manligt svärmiska
sorgsna läppen,
som kanske sjöng i
kung Alberts hall
Jag såg hans dödsdystra
ögon öppnas
att söka
någon,
han aldrig fann,
han slöt dem åter,
och
i detsamma
den syn, som skymtat,
i luften rann Men länge
hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka
tal,
sin halvutslocknade
sångarsaga
från någon
walesisk
eller angli stad. ”Har jag ej älskat någon,
en
som var ljuv och vän,
sov jag och drömde jag, låg jag
ej mot kvinnoknän,
medan den mörkröda solen
sjönk bakom ekar hän. Hon gav mig en brudnatt,
firad i stjärnesken,
över oss gunga lummigt
kronorna gren
över gren,
vind var i vide, och viken
slog mellan säv och sten. Allt
hon begav sin makes
gyllene konungased
medan hon smekte mitt huvud,
milt
kring mitt hår hon vred,
gav mig sin själ och för min skull
bröt hon sin heliga ed. Länge drack vi
ögat av tårar vått
eller med svårmodslöje
kärlek i ont och gott,
kärlek i synd och lyckas,
kärlek
i lust och brott. Hörde jag nyss, att munkens
röst i mitt öra ljöd;
livet är skönt att se till,
kärlekens kind är röd,
nu har din älskade
vitnat,
nu är Osviva död. Nu ska Osviva sova
länge
i slummer sval,
sömnen och drömmen och döden
var hennes eget val,
aldrig
hon ångrade, aldrig
går hon till himmelens sal. Munk, det är sång och sägner
munk, det är häxans tal
att, när den sista hösten
fällt
sina sista blad,
ska en befriare dra
genom de dödas stad. Då
har väl åren susat
över min själ sen då?
Då är väl dagen inne,
snart ska väl slaget stå,
då ska befriarens ande
stark genom
världen gå!” Som hav i svallning,
när vinden kommer,
som
våg i vandring
gick suset fram
av dagens aning
i
Hadesnatten
fördold och hemlig
och undersam Men
åter sjönk den
i djupets mörker,
där förd av drömmen
min tanke sam
och åter steg den
och kom tillbaka,
och syner såg jag
och ord förnam. Och över ansiktet
det föll
en glimt av klarare
ljus än förr,
men ännu svagt som
en månes strimma
från livets natt
genom dödens dörr.
Ich sah eines Schlafenden
Rosenwangen,
das schwarze Barthaar
lag jung und weich,
die
Silberkante
am Rand des Hemdes
umgab ein Antlitz
stolz und bleich.
Ich sah des Sängers
Wehmutsstirne,
die dunklen Haare
in edlem Fall,
die männlich schwärmenden
traurigen Lippen,
die einstmals sangen
in Arthurs Hall.
Ich sah todesdüstere
Augen blicken
und suchen jemand
und finden nicht
und matt sich schließen -
und wie es erschienen,
war wieder zerronnen
in Luft das Gesicht.
Doch lange hörte ich
seine Gedanken,
die lautlos sangen
in dunkler Qual,
eine halb vergessene
Sängersage
aus einem wälischen
oder anglischen Tal.
„Gab
ich ihr nicht meine Liebe,
die liebend sich mir gab hin,
schlief ich und träumte und
lag ich
denn nicht an der Liebsten Knien,
als niedersinkend die Sonne
rot hinter Wolken schien.
Lange wir tranken die Tränen,
Tränen aus seliger Brust,
tranken mit Schwermutlächeln
Liebe, der
Stunde bewusst,
Liebe in Glück und Sünde,
Liebe in frevliger Lust.
Hörte ich von dem Mönche
sagen der Liebe Gebot:
Leben ist schön und vergänglich,
Wangen der Liebe sind rot,
deine
Geliebte bezeugte,
deine Osvisa ist tot,
deine Osvisa wird schlafen
lange in Schlummers Tal,
Schlaf in Traume und Tode
war ihre eigene Wahl,
niemals bereute sie, niemals
geht sie zum himmlischen
Saal.“
Wie vom Meer im Schwalle,
wenn Winde kommen,
wenn Wogen wandern,
ein Sausen kam,
ein Tagesahnen
im Hadesdunkel,
verborgen, heimlich
und wundersam.
Und über Gesichter
fiel bisweilen
ein Schimmer noch klareres
Licht als zuvor
und dennoch vage
wie Mondesstrahlen
in Lebensnacht
durch Todes Tor. (Gustaf Fröding - Schilf, schilf, rausche. 2007)
Dreams In Hades I saw a sleeper's
Chin uplifted
From which a black beard
O'er silent mail
Flowed soft and graceful,
Above the collar
Arose a visage
Proud and pale. I saw a singer's
Mournful forehead,
Dark hair
encircling
The features all,
And vision-haunted
Were lips that erstwhile
Had sung perchance in
King Arthur's hall.
I saw his death-dim
Eyes unclosing
To seek for some one
He found not there;
Once more they shut then,
And in that moment
The apparition
Dissolved in air. But for long after
I heard soft accents
Telling melodious
The old sad tale,
A half-forgotten
Minstrel saga
From some far Irish
Or English dale. Did I not love a maiden
Was
kind and fair to see
Did I not sleep, and, dreaming, lay
My head upon her knee,
While the red sun behind the oaks
Was sinking mistily And had I not a bridal night
Graced by the stars' pale sheen,
While o'er
us leafy branches waved
Their canopy of green,
And soft winds blew and wavelets beat
The reeds and rocks between She gave me her husband's royal
Gold chain, my heart knows how
She fitted it about my head
And wound it o'er my brow;
Her soul she gave, and for my sake
She broke her holy
vow. Long, long our eyes were forced to drink
Of bitter tears their fill,
What time with melancholy smile
We loved through good and ill,
We loved in sin and happiness,
In shame and joy loved still. At length
I heard a monkish voice
Proclaim with accents dread :
"Fair is this life to look upon,
The cheeks of love are red;
But now thy loved one's hue is pale,
Osviva now is dead. "Osviva now shall slumber
Full
long in cold repose,
For slumber, dreams, and death at last,
All these she freely chose,
And unrepentant, never
To heaven her spirit goes." Monk, 'tis but tales and legends,
By fools alone 'tis said
That, till the
latest autumn
Its latest leaf has shed,
The Great Deliverer visits not
The city of the dead. Have ages sighed above my soul
Since I was dead and gone ?
I feel the day within me,
I know it soon will dawn,
And The Delivering Spirit
Will free us every one! Like seas in motion
When the winds drive them,
Like a wave speeding,
The whisper went,
To tell of dawn in
The night of Hades,
A mystic message
Of wonderment. Soon sank the murmur
Deep in the darkness,
Where
on dream-pinions
My spirit soared,
Then the strange phantom
Rose again toward me,
I saw the vision,
I caught
the word. Over the features
Fell for a moment
A gleam of brighter
Light than before,
But it was soft as
A ray of moonlight
Falling from Life's night
Through Hades door. (Gustaf Fröding: Selected Poems, 1916)
INFRUSET
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Skarp som nordanstormen,
allas kamp mot alla kyler genom märgen och gör hjärtan
kalla. Det som lövomrankat lyste varmt
i solen liknar snart en boning på en ö vid polen.
Men ännu därinne milda känslor bygga, sitta där
och sörja, lutande och skygga. Stundom
de med möda kylans fjättrar skaka, vilja ut, men stappla frysande
tillbaka. Kampens bistra frostvind isar allt
det varma, alltför kallt är livet för de veka arma.
Längre lider vintern, kortare blir dagen, mörkare
blir mörkret, blekare bli dragen. Tills
de milda känslor alla ligga döde i sitt hem vid polen tigande
och öde. Om en fångstman kommer vindvräkt
över haven, mötes han av ingen i den tysta graven.
Eingefroren Scharf wie der Nordsturm Ein Kampf alle gegen alle Die Kälte geht
bis ins Mark Und beschert Herzen kalte Wie die Blätterranke Glänzte in der Sonne warm und wohl Wie
einst in einer Wohnung Auf einer Insel am Pol Aber noch darinnen Wärmeempfinden bewahrt und treu Dort sitzend
und träumend gebeugt und scheu Manchmal sie mit Mühe rütteln Der Kälte Fesseln ein Stück Wie
diese darüber stolpern Bleiben eingefroren zurück Es kämpft der grimmige Eiswind Es wird Eis, all das Warme Es ist zu kalt zum Leben für die schwachen Armen Noch lange leiden im Winter Kürzer werden die Tage Dunkler wird die Dunkelheit Die Konturen vage Bis die Gefühle von Wärme Tot sein werden all In ihrem Heim beim pol Stille und Schicksal Bis ein Fallensteller kommt Über Ozeane vertragen Ein Treffen hat
er nicht In dem stillen Grabe (Andrea Schweinberger, 2012) Frozen In Bleak as northern tempest,
Life´s relentless striving
Bites into the
marrow,
Chills past all reviving. Green-inwoven bower
Warmed by sun´s caresses
Turns to icy shieling
In North´s wilderness. Yet within there shelter
Still some thoughts of kindness,
Bowed and bashful-seeming,
Grieving in their
blindness. Some, their fetters shaking,
Hardly have arisen,
Breathe the air, then stagger
Frozen to their prison. Rending blasts of winter,
Warmth to ice congealing,
Leave them for life´s
battle
Frail and sick past healing. – Winter comes apace now,
Chill days shorter growing:
Blacker looms the blackness,
Features paler showing, – Till the thoughts of kindness
Some brave hearts
had cherished
Mid those icy regions
Desolate have perished. Comes the wind-tost whaler
Blown upon those islands,
Not
one soul he meeteth
In that grave of silence. (Gustaf Fröding: Selected Poems, 1916)
I UNGDOMEN
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén/Olsson 2012 Universal Det
glittrar så gnistrande vackert i ån,
det kvittrar så lustigt i furen.
Här
ligger jag lat som en bortskämd son i knät på min moder naturen.
Det
sjunger och doftar och lyser och ler
från jorden och himlen och allt jag ser.
Det
är, som om vinden ett budskap mig bär
om lyckliga dagar, som randas,
mitt blod
är i oro, jag tror jag är kär
- i vem? - ack i allt, som andas.
Jag ville,
at himlens och jordens allt
låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.
In der Jugend Es flimmert und glitzert im plätschernden
Bach,
es zwitschert und schwirrt in den Bäumen.
Wie ein Muttersohn lieg ich halb schlafend, halb wach,
im Schoß meiner Mutter zu träumen.
Es leuchtet und duftet und lächelt und singt
von Erde und Himmel
beseelt und beschwingt.
Als ob mir der Wind eine Botschaft gibt
von kommenden glücklichen Tagen!
Mein Blut ist in Unruh, bin ich verliebt?
In wen? Ach, in alle, die ein Herz in sich tragen.
Ach, machten Himmel und
Erde hier Halt
und lägen bei mir in Mädchengestalt. (Gustafs Frödings poesi,
2004) In My Youth
The river's so beautiful, sparkling and wild, the pines are so blithely a-twitter,
Here, lazy I lie like a spoiled, young child on nature's warm lap 'midst the glitter.
There's song, scent, and smiles shining over the lea from this earth and blue sky and all I see.
It's just like the wind brings a message to me of long happy days that are drawing, my blood is in turmoil, in love must I be - with whom? - ah! with all, this morning! I wish all the earth and the sky above lay close to my heart like the girl I love (Gustaf Fröding: Selected Poems, 1916)
SNIGELNS VISA
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Sol! Sol! Sol skönt
lys, lys, lys ljus,
trög väg på grus,
se gräs
grönt,
här mycket lätt
äta sig mätt.
Här
inte brått
bortkrypa vill,
här ligga still,
mums,
mums, gott.
Hum, hör dån,
jum varifrån
är
svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan
sin. Sol! Sol! Sol skönt
lys, lys,lys, ljus,
trög
väg på grus,
se gräs är så grönt,
här det mycket lätt
äta sig mätt.
Här inte brått
bortkrypa vill,
här ligga still,
mums, mums, gott.
Hum hum, hör dån,
jum jum varifrån
är svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan sin. Schneckenlied Sonne, Sonne, Sonne schön Licht, Licht, Licht scheine Langsam der Weg über Steine Sieh das
Gras so grün Zu essen ist leicht Bis es reicht Keine Eile, nein Davonkriechen du
willst Still liegen hier du willst Mjam mjam fein Höre, hör den Donner Ah,
ah, woher Kommt die Gefahr? Großer Fuß, schwarz Am besten ich In diesem Loch verkrieche mich
Sonne, Sonne, Sonne schön Licht, Licht, Licht scheine Langsam der Weg über Steine Sieh das Gras so grün Zu essen ist leicht Bis es reicht Keine Eile, nein Davonkriechen du willst Still
liegen hier du willst Mjam mjam fein (Andrea Schweinberger, 2012) Snail´s Song Sun, sun, sun, fair to be seen, Light, light, light, glow, The trail
over the gravel slow See the grass so green, It is very easy to feed Until there´s no need. No need to rush Crawl away you will Now you want to lie still Yum, yum, lush Hear,
hear the thunderstorm But where from Occurs the danger? Big black foot of anger Best on the whole Is
to hide in this hole Sun, sun, sun, fair to be seen, Light, light, light, glow, The trail on the gravel slow See
the grass so green, It is very easy to feed Until there´s no need. No need to rush Crawl away you will Now you want to lie still Yum, yum, lush (Stine Heidemeier 2011/Andrea Schweinberger 2012)
STRÖVTÅG I HEMBYGDEN
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Det är skimmer
i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga
skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bänt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och
ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det
är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invin sjön för att höra has tal
om det gamla,
som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sit sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugu år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där
står tomheten öde och kal,
och min eviga vagssång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."
Streifzug durch das Heimatdorf Auf dem See ist ein Glitzern, am Himmel ein Glühn, und der Strand und die Bucht schimmern lind, und der herrliche Wald dahinter steht grün hinter Wiesen, die Wogen im Wind.
Und so sommerlich schön mein Heimatdorf steht, das der spielende Waldwind umweht.
Sei gegrüßt! - Aber wo ist mein Vaterhaus? Nein, da ist nur die Ahornallee.
Da ist’s leer und verlassen, verheert und verbrannt, wo das Haus war, ist’s felsig und kahl, doch Erinnerung weht wie der Wind über Land, die Erinnerung schimmert noch fahl. Und mir ist, als ob man den Giebel noch sieht,
und eine Fenster geöffnet ist dort, ein Klavier intoniert noch ein keckes Lied, und es tönt noch ein muntrer Akkord. Und ich höre den Vater, wie er sang mit Lust, als er einstmals war jung und beglückt, eh der Sang verstummte in todkranker Brust und sein Leben war schwer und bedrückt.
Hier ist Öde und Leere, ich liege am See, um den Vater zu hör’n noch einmal,
um zu hören vergangenes Wohl und Weh, wie’s gewesen im Alsterdal. Seine traurige raunende Antwort ich hör, und sie klingt wie ein leises Gebet: „Es ist tot, es ist fort, zwanzig Jahre her, vergessen, vom Winde verweht. Wo sich liebe Gestalten einst fröhlich gesellt
ist es leer, ist es öde und kahl, doch mein Wiegenlied immer und ewig erzählt,
wie es war hier im Alsterdal.“ (Gustaf Fröding - Schilf, schilf, rausche. 2007) Homecoming
O’er the clouds is a glow, o’er the lake is a sheen, There’s sunlight on beach
and on ness, Around them the woods are a glorious green, The grass feels the south wind’s
caress. ‘Mid summer and beauty and pure-scented breeze I hail this my native strand. - But there is a void by the maple-trees Where my father’s home used to stand. It is gone, it is burned, there is
nought left behind Save the rocks of all traces bereft ! But memory comes with the cool-breathing
wind, And memory is all that is left. I see a white gable before me again, A window stands open within it, Through
which there is wafted the rollicking strain Of a melody played on the spinet. And I hear now my father singing his best As in youth when his spirit was glad. The song was soon hushed in his languishing breast And his life became weary and sad. It is gone, it is burned. I will lie by the side Of
the lake here and hark to his tale Of the woman who lived as the calm years glide, The
old wife of Asterdale. He sings of her grief in a voice as low And soft as a dream-song’s tone: “That is over these twenty long years ago, That’s dead and buried and gone. Where you,
lovely visions, would formerly throng The moonlight falls lonely and pale. - And that
is the end of my cradle-song Of the old wife of Asterdale.” (Gustaf Fröding:
Selected Poems, 1916)
MEN
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Men att evigt krankt
betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar
oss till grå ruiner,
det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
— bäst att le åt sitt elände,
bäst
att slå itu sin spegel.
Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!
Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan
ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig! Aber Aber auf ewig als krank bezeichnet Seine Krankheit tragend und meine, Sieh, wie der Tod, verschlagen schleichend Uns
folgt bis zum haufen grauer Steine, Das ist eine Pein ohne End´,
Spanischer Stiefel, Rad und Gebrechen -am besten sitzen zu lassen im Elend, Am besten den Spiegel zerbrechen. Am
besten die Last auf sich nehmen und tragen, Das Altern zulassen, als verdorrender Mann Bis
zum Greis, am besten sich schlagen An der Front, solange man hofft, man kann!
Das Leben so boshaft, wenn es spottet gar Kalt und voll Hass: Dreh dich, schwing dich
Verdränge dein Los, grau wird dein Haar, Du bist verbraucht, geh und erhäng dich!
(Andrea Schweinberger, 2012) But But to gaze and mark the insidious Signs
that presage our undoing, Grey age stalking, slow, perfidious, Harrying all of us to
ruin,– ´Twere in endless pain to languish, Tortures worse than Inquisition; Wiser far to mock thine anguish, Dash thy mirror to perdition! Lift thy burden, acquiescing, Laugh at age, that fain would scare thee With his dismal skull-cap,–pressing Forward, far as hope may bear thee! Mock at life when
life is mocking! When thy whitening hairs harangue thee, “See, who at thy door
stands knocking!” ´Tis the hour–buy rope, and hang thee! (Gustaf Fröding:
Selected Poems, 1916)
EN UNG MOR
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal
Klen och svag och blek om kind,
klädd i linntyg och i stubb,
i
en liten skrubb
på en gammal vind
satt en sjuttonårig tös
på
en kistas lock och frös
med ett byltebarn, som grät
lagt i knät.
"Det blir aldrig väl igen,
väl igen för den,
som
har ingen enda vän,
Gud vet hur det går,
ty i lagen står,
vad
en får, när en lagt å lönn.
Gud som haver, Fader vår,
jag får gå i sjön!
Ba, ma, låt
lagom, lilla styggen,
jag vill vända
ryggen,
åt ditt pip och låt.
Skall jag kväva't, fy, fy, fy
det
är grymt att kväva,
jag får skura, jag får sy
och försöka sträva.
Ba, ma, kanske tror
det att mor
vill ge mat och skor,
vill ge klär
åt ett otäckt tocket där,
som är fött i hor.
Jag får dra mig fram
genom fattigdom och skam
och den usla
karln
får betala för sitt barn."
Eine junge Mutter Wangenblass und klein und zart, nur in Hemd und Unterrock, im Mansardenstock auf der Kiste hart sitzt ein siebzehnjährig Ding,
das vor Kälte fast verging samt dem Wickelkind, das schrie ihr vom Knie. „Nimmer, nimmer
froh wird sein, immer bleibt allein, wer nicht einen Freund nennt sein. Gott weiß, wie das geht, im Gesetz, da steht: wer ein Kind weglegt, der, weh - Herr und Gott, zu dem ich bet, ich muss
in den See! Still, still, stille schon, Hexlein lass, lass dich stillen, deinem Jammerbrüllen lauf ich noch davon! Soll ich’s würgen, nein, nein,
grausam, Tod ihm geben - Ich will scheuern, sticken fein und versuchen - leben! Still, still,
glaubst von mir, Mutter hier Speis und Schuh bringt dir, Stoff und Kleid Einen garstigen Wurm, der schreit Und
zur Schand‘ nur hier? Durch, durch will ich doch durch der Schand und Armut Joch
- und der Sausewind soll nur zahlen für sein Kind!“ (Gustaf Fröding: Ausgewählte Gedichte, 1936) A young mother Small and weak and cheeks so pale, Clothed in linnen and rags In small shreds In the attic, so stale
Sits the poor thing, seventeen years old On a box that´s hard and cold With the babychild that is crying On her knee it is lying. "It will never be well again, For it well again, Which has no single friend, God knows how it goes For they are made, the laws What one may do when added on maple tree Our
Father, God who withholds I will go into the lake, the sea! Still, let yourself be stilled, Little naughty one, I will get away and on From your whining trills. Should I choke it, oh no, no It is cruel to choke it I will scrub, I will sew, And to survive, I will try it.
Be still, perhaps you think Of your mother here, poor thing Food and shoes she will bring Clothes she will own For this crying nasty worm Discgrace on her to bring I will drag forward and
won´t complain Through poverty and shame And the wretched guy Will pay for his child." (Andrea Schweinberger, 2012)
TITANIA
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal En klang som av små
violiner
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarne skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det
dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!
Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som av silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta,
bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! Ti ta! Titania! Ein Klang wie von
kleinen Violinen zieht
zart durch Hasel und Birke
der Mond bescheint die Wiese
aber der Wald ist mitternachtsddüster
es schimmert,es schwebt mit wallendem Haar
es tanzt im Taumel mit ätherischer Träne
Ti Ta ! Ti Ta ! Ti Ta!
Es schimmern Busen und Hals
es erhebt sich mit seidener Schleppe und Schleier
es weht,fächelt und tanzt
in kleinen ,beschwingten Schuhen ...
Wer ist
das,wer hält seinen luftigleichten Tanz ab
zur Mitternachtsstunde im mondsilbernen Saal.
Ti Ta! Ti Ta! Titania! (Gustaf Fröding, Ausgewählte Gedichte, 1936)
A sound as of violins singing, Or in birch and hazel the lisping breeze: Bright moonlight the meadows enringing, Night´s
blackness under the trees: And waving tresses and glimpses fleet Of fairies tripping and
flying feet – Ti ta! Ti ta! Ti ta! And a vision of white breasts gleaming, And silk skirts twirling and gauzy hues, And swaying and swinging and streaming, And ripple of light-winged shoes. Who
is She that holdeth her aëry ball At midnight´s hour in this moon-white hall? Ti
ta! Ti ta! Titania! (Gustaf Fröding: Selected Poems, 1916)
GRåBERGSåNG
Gustaf Fröding/©Dixgård/Norén 2012 Universal Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.
Graubergslied Grau bleiben, grau bleiben, grau bleiben, grau bleiben, grau bleiben, gra-a-a-au So ist des Graubergs graues Lied la-a-a-a-a-a-a-a-ng. (Andrea Schweinberger, 2012)
Grey mountain´s song Stay grey, stay grey, stay grey, stay grey, stay grey gre-e-e-e-y So is grey mountain´s grey song lo-o-o-o-o-o-o-o-ng.
(Andrea Schweinberger, 2012)
SÄV, SÄV SUSA
Gustaf Fröding/Jean Sibelius
Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
... det
var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!
Schilf, Schilf, rausche
Schilf, Schilf, rausche
Wog, Wog, schlag,
o sagt, wohin ging Inglalill,
wohin an jenem Tag?
Sie schrie wie die waidwunde Ente und sank im See,
als grün im Frühling prangte der Klee.
Sie waren
ihr gram in Östanålid,
und Ingalill zu Tode litt.
Sie waren ihr gram um ihr Glück und Gut
und um ihrer jungen Liebe Glut.
Sie stachen mit Stacheln und mit Hohn
bewarfen mit Schmutz ihre Lilienkron.
So singt, o singt den Grabgesang,
ihr Wogen singet Klag,
Schilf, Schilf, rausche,
Wog, Wog, schlag!
(Gustaf Fröding - Schilf, schilf, rausche. 2007)
Sigh, Sigh, Rushes!
Sigh, sigh, rushes!
Moan, waves, moan!
Can ye not tell where Ingalill,
Sweet Ingalill has gone?
She cried with the cry of a wounded duck and sank into the sea.
That was last year when spring was green with the promise of joys to be.
She had wakened the wrath of the towns-folk there,
An evil wrath that she might not bear.
She wakened their wrath by her goods and gold,
The gifts of
her royal lover bold.
With thorns they have pierced mine eyeballs through,
With mud have defiled the lily’s dew.
Then sing, oh, sing your song of grief,
Ye little waves, for my heart’s relief!
Sigh, sigh, rushes!
Moan, waves, moan!
(Gustaf Fröding: Selected Poems, 1916)
DAGG
©Linnéa Dixgård Likt en gulnad bild av tiden, som gått och svunnen är
såg vi alltid det vackra i rummet så vore vi ofta där Med mörkret skuggades stigen vi vandrat. En genväg som vi tog med konturer som färgades svarta. Där natten så långsamt drog
Vindar kom och låt en dagg falla vått i ett gräs. Vindar kom. Låt vårens solar få värma din själ kom och dansa svärtan
ur dig. Kom ångra inget alls kom och sjud i en livets bjundning. I sommarens största vals
Låt det sprudla och leva och sjunga - det ångar ju ur ditt bröst låt det klinga och blomstra och ringa.
Kom hör på mitt hjärtas röst Vindar kom och låt en dagg falla vått i ett gräs
Vindar kom. Låt vårens solar få värma din själ
Anita (ur Skaldebrev till Maggan) / Gustaf Fröding 1884
Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag
vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck! I materien vill jag röna,
riktigt ha i famn
det som andens språk ”det sköna”
givit såsom
namn! Jag vill andas blott Anita
blott Anita se,
känna
endast varma, vita
lemmars rörelse! Högt man prisar konstens njutning,
den är kall och arm
emot väsensammanslutning,
kärlek barm mot barm!
Sinnlighetens makt är kuvad
av en trång moral.
Dygden,
stel och överskruvad,
håller långa tal. Dumheten har funnit mycket,
fann till slut ett fynd,
som föll folken uti tycket:
”Sinnlighet är
synd!” Sedan dess har kungasonen,
son av kung Natur,
av
den vise dygdefånen
sparkats ut som djur. Icke mer han vågar modigt
visa sig bland folk,
men han hämnas, hämnas blodigt
med förgiftad dolk.
Sen när halva mänskligheten
ruttnat ned i grund,
mördad
av anständigheten,
kommer segerns stund. Då skall dygdens makt, den sanna,
ävra den, som ljög.
Sinnligheten skall sin panna
bära stolt och hög.
Kropp med ande skall bli enad
och ett hjärta fritt
med
en kärlek, fri och renad,
mänska, skall bli ditt! Därför, därför, ljuva flicka,
blott till hjärtat lyss!
Låtom oss varandra dricka
i
en kyssars kyss! Rodna kind, du lockomflutna,
på ditt sköna sätt!
Blicka ömt, till hälften slutna
öga, du gör rätt! Häv dig,
vita barm, och bölja!
Du har rätt därtill!
Vet, att oskuld kan dig följa
huru långt du vill! Älska, älska, min Anita,
med din själ och kropp,
oskuldsfulla, varma, vita,
ljuva rosenknopp!
|
|
|
|
|
|